Den första telefonen konstruerades 1849 av italienaren/amerikanen Antonio Meucci. Han kallade den teletrofono och sökte patent på den 1870. Eftersom han var pank vid den tiden och försörjde sig och sin familj på socialbidrag lyckades han dock aldrig betala för ansökan.
Nästa man på bollen var Johann Philip Reis, som runt 1860 lyckades överföra melodier, toner och ett och annat ord med sin apparat, men tyvärr aldrig en fullständig begriplig mening.
Elisha Gray hade 1864 konstruerat något han kallade för en elektroharmonisk telegraf som överförde musik, men 
då han var tvungen att lägga tid på att modifiera och förbättra den blev han omsprungen på målsnöret av Alexander Graham Bell.
Bell lämnade in sin patentansökan och fick den beviljad 1876, och i och med det fick han äran för uppfinningen. Antonio Meucci ville gärna ha sin del av äran och försökte hävda sin rätt tills han dog 1889.
I början hade telefonen inte särskilt lång räckvidd – ju längre de talande befann sig ifrån varandra, desto svårare hade signalerna för att nå fram, och man talade och lyssnade i två olika delar.
1892 presenterade LM Ericsson
en förbättrad variant av telefonen, kallad taxen p g a sitt utseende. Denna hade bl.a integrerad tal och lyssning i samma del – den så kallade luren var född. Detta gjorde den omåttligt populär och den tillverkades i över 40 år.
Fram till 1920-talet kopplades man av en växel till mottagaren för samtalet. Senare automatiserades systemet så att man med hjälp av en snurrskiva själv slog numret till den man ville tala med. På 60-talet började snurrskivan ersättas av knappar och siffertagningen blev digital.
