Man brukar räkna med att hjulet uppfanns i Mesopotamien, dagens Irak, för kanske så länge sedan som 6 000 f Kr. Man har hittat, vad man tror, 6 000 år gamla avbildningar av människor som använder hjul därifrån.
När man säger att hjulet uppfanns då är det egentligen hjulaxelns konstruktion man pratar om. Redan långt tidigare har människan antagligen forslat tunga föremål genom att t.ex rulla dem över trädstammar, men i och med hjulaxeln slapp man att ideligen avbryta transporten för att byta läge på trädstammarna under föremålet och kunde därför arbeta oerhört mycket snabbare och lättare.
De allra första hjulen man hittat består av runda, massiva träskivor med en kantig axel fäst i skivornas fyrkantiga hål. Det äldsta fyndet är från Slovenien och är tillverkat ca 3 200 f Kr.
Hjulekrar uppfanns runt 2 000 f Kr. I och med detta blev hjulen lättare och kärrorna och vagnarna som de satt på kunde åka snabbare. Bl.a egyptierna använde sig av hjule
krar.
Kelterna stod för nästa innovation i hjulsammanhanget. Omkring år 1 000 f.Kr hittade de på att klä hjulen runt om med järnringar, för att undvika slitage av det mjuka träet.
Det visade sig vara ett vinnande koncept, och efter det var hjulet sig relativt likt under 3 000 år.
I slutet av 1700-talet kom så metallhjulet, som var konstruerat helt utan trä. Det användes vid krig i artilleriet, och behovet av tåligare hjul uppstod eftersom vapnen till slut hade blivit så stora och tunga att trähjul inte höll för dem.
Metallhjul användes in i modern tid och satt även på de allra första bilkonstruktionerna.
På 1850-talet hade man parallellt börjat att utveckla gummihjul med luftfyllda däck, och ganska snart började man använda dem även på bilar.
Runt 1920 gick man från att använda ekrar till de mer lättillverkade stålfälgarna. Dessa förekom fram till 1960-talet då man bytte ut stålet mot lättare material.
Balansvågen sägs ha uppfunnits i Egypten runt 4 500 f.Kr, efte
rsom egyptierna sysslade mycket med handel och ofta behövde kontrollera varornas vikt då pris skulle sättas.
Balansvågen består av en upphängningsanordning och en s.k vågbalk, som i sin tur är uppdelad i vågarmar, vari vågskålarna hänger. Man placerar den önskade vikten i form av metallvikter i den ena vågskålen och lägger sedan varan i den andra. Man får lägga till och ta bort tills det blir jämvikt med metallvikterna, då vet man att innehållet i båda skålarna väger lika mycket.
Vågen spelade även en viktig roll i den fornegyptiska mytologin. I dödsboken kan man läsa hur egyptierna föreställde sig att man efter döden fick sitt hjärta vägt av Anubis på Rättvisans Våg mot gudinnans Maats fjäder i De två sanningarnas hall. Om vågen vägde jämt mellan fjäder och hjärta var människan utan synd och fick passera in i nästa liv, men om hjärtat vägde mer än fjädern var det fullt av synd och slukades genast av odjuret Ammit, lika delar lejon, flodhäst och krokodil, varpå den döde slutade upp att existera.
